Vad jobbar du med idag och hur har din resa varit dit?
Jag arbetar som Chief Information Officer (CIO), det vill säga IT-chef, i Sveriges sjätte största kommun. (Eller sjunde, beroende på dag – vi är i en ständigt pågående kamp med Örebro kommun.)
Min karriärresa började när jag tog examen från MKIT i juni 2020. Fyra månader tidigare hade rapporter om ett nytt virus från Kina börjat cirkulera, och när det väl var dags för examen hade pandemin tagit fart på riktigt. De konsultbolag som uppvaktat oss under studietiden införde plötsligt anställningsstopp och började varsla sin personal. Osäkerheten på arbetsmarknaden gick från låg till hög, och vi i klassen kände att utsikterna plötsligt såg lite grumliga ut.
Under datainsamlingen till masteruppsatsen intervjuade jag en projektledare i en kommun. Hon frågade vad jag planerade att göra efter examen. Jag svarade lite trevande, varpå hon föreslog att offentlig sektor kunde vara ett klokt val, särskilt i rådande läge med all den instabilitet som plötsligt uppstått. Kort därefter snubblade jag över en jobbannons från Västerås stad, min hemkommun, som sökte en IT-projektledare. Jag sökte, blev erbjuden tjänsten och påbörjade min anställning i augusti 2020.
Att arbeta inom offentlig sektor var aldrig något jag egentligen övervägt. Jag brukar säga att jag är “stöpt i den privata formen”, och det stämmer verkligen. Min hjärna tänker naturligt på saker som effektivitet, innovation och marknadsandelar. Offentlig förvaltning hade jag bara kommit i kontakt med via studierna, och inte ens då lagt särskilt mycket energi på att försöka förstå hur den egentligen fungerar.
Därtill hade jag, som så många andra, en ganska kritisk bild av hur det är att arbeta i det offentliga: ineffektivt, långsamt, byråkratiskt och överreglerat. Men ganska snabbt in i min anställning insåg jag att det inte riktigt stämde. Visst tar implementering av utvecklingsinsatser längre tid än i små privata organisationer, men till skillnad från vad jag tidigare trott beror inte detta på personalens bristande kompetens eller driv. Tvärtom möttes jag av kunniga, ambitiösa, förändringsbenägna kollegor som stångades med hämmande lagkrav och nyckelintressenters motstridiga viljor. Vid något tillfälle använde jag liknelsen ”det är som ett maraton där man tvingas vada i gyttja”. Det är inget för den svage, utan det krävs en påtaglig dos kompetens, uthållighet och jävlaranamma för att lyckas.
Samtidigt finns det stora styrkor i offentlig sektor, inte minst i hur man samarbetar över organisationsgränser. Många offentliga organisationer stångas med ungefär samma utmaningar och avsaknaden av konkurrens gör att man gärna delar med sig av erfarenheter och insikter. Det finns dessutom tillgång till mycket resurser, både i form av intern kompetens – jurister, ekonomer, verksamhetsutvecklare, tekniker, projektledare – och finansiella medel. Det är en otroligt lärorik miljö, där man lär sig lite om mycket hela tiden!
Digitaliseringsmognaden i svensk offentlig sektor är alltjämt låg. Med MKIT-utbildningen och tidigare arbetslivserfarenheter från IT-sektorn i bagaget såg jag att jag kunde bidra. Jag stannade knappt ett år i min första roll innan jag bytte till motsvarande tjänst i en annan förvaltning (en annan ”avdelning”). Där blev jag först ombedd att agera kommunens representant i ett samverkansinitiativ ihop med andra kommuner, senare ombedd att leda samverkansinitiativet. Här koordinerade jag utvecklingsinsatser, förhandlade med gemensamt upphandlade leverantörer, agerade projektledare i digitaliseringsprojekt och agerade gränsyta mellan gruppen och styrgruppen bestående av chefer från de olika kommunerna.
Två år efter min examen genomfördes en organisationsförändring, där en ny chef skulle tillsättas till min enhet. Jag blev tillfrågad om att kliva in som tillförordnad enhetschef under rekryteringsperioden. Jag tackade ja och när tjänsten sedan utannonserades sökte jag den, och fick då förtroendet att fortsätta i rollen.
I dag har jag ansvar för ungefär 25 medarbetare, en årlig budget på cirka 100 miljoner kronor, samt det övergripande ansvaret för verksamheten. Enhetens uppdrag är att leda och driva kommunens arbete inom IT, digitalisering, informationssäkerhet och dataskydd. Bland mina medarbetare finns bland annat verksamhetsutvecklare, produktägare, dataskyddsombud, informationssäkerhetsexperter, systemförvaltare, samt en avdelningschef.
Mitt uppdrag omfattar att sätta strategisk riktning, hantera personalfrågor, stötta och vägleda mina medarbetare, bidra till organisationens övergripande utvecklingsarbete, budgetera och äska om medel, hålla presentationer för olika intressenter, samt säkerställa att våra avtal med leverantörer genererar maximalt värde.
Under mitt ledarskap har medarbetarnöjdheten ökat, enheten växt i termer av resurser såväl som ansvarsomfång, och effektiviteten ökat. Vi gör fler saker, av högre kvalitet, och vi har roligare under tiden vi gör det.
Det är ett mångfacetterat och krävande uppdrag, och det är just det som gör det så stimulerande.
Vilka erfarenheter tar du med dig från MKIT?
Många! Det var först när jag gav mig ut på arbetsmarknaden som jag förstod varför man i programmet till mångt och mycket likställt ledarskap med kommunikation. För det går verkligen inte att understryka kommunikationens betydelse när det kommer till att leda andra – vare sig det är i rollen som projektledare, verksamhetsutvecklare, förändringsledare eller chef. Kommunikation är superviktigt! Och då inte bara i vad man själv säger, utan i vad man förmedlar generellt (ofta handlar det om att inte snacka så mycket, utan istället visa att man är villig att lyssna och höra andras perspektiv och åsikter).
Därtill har jag aktivt dragit nytta av flera saker vi lärde oss kring informationssystem. Offentlig sektor faller under Lagen om Offentlig Upphandling, som styr hur vi får köpa saker. Att då har god förståelse för kravställning är A och O, vilket jag aldrig hade kommit i kontakt med innan programmet. I mitt arbete har jag också behövt uttala mig i media, varpå lärdomarna i kriskommunikation kom väl till användning. Men mer än något annat – mer än all den teori man så mödosamt matat in i skallen – drar jag dagligen nytta av de praktiska lärdomarna man får av att ha blivit utmanad och fått samverka med kloka, kompetenta människor. Jag vet att det är en klyscha, men resan är verkligen målet när det kommer till kompetensutveckling. Det är genom allt slit och hårt arbete vi utvecklas som individer, och det utgör också grunden man sen bygger vidare på i arbetslivet. Att ha förmåga att analysera, vrida, vända, ställa frågor och (inte minst) uthärda när målen är otydliga och vägen framåt diffus – det är den främsta erfarenheten jag tar med mig från MKIT. (Tyvärr måste jag nog meddela att de flesta av er aldrig igen kommer få uppleva så stor tydlighet som ni gör under studietiden. Förväntningar och krav är betydligt mer diffusa i arbetslivet än i skolbänken.)
Vad läste du innan MKIT och när tog du examen?
Jag läste Internationella Marknadsföringsprogrammet vid Mälardalens Högskola (numera Mälardalens Universitet). Jag tog fil. kandidatexamen i företagsekonomi år 2018.
Vad var det bästa med programmet?
Jag uppskattade den tvärvetenskapliga approachen, som jag tror kan bidra till en bredare generalistkompetens. Att veta lite om mycket, och vara medveten om att det finns flera olika perspektiv att ta i beaktning, är särskilt värdefullt i ledande roller, samt då man verkar i komplexa och mångfacetterade sammanhang.
Värt att notera är dock att ingångspositioner på arbetsmarknaden snarare premierar specialistkompetens. Men karriärstaket för dessa tjänster är i regel också förhållandevis låga, så man kan säga att generalisten har en mer utdragen stege, som tar längre tid att klättra men också sträcker sig längre än specialistens.
Flera av de ämnen vi berörde, som Big Data, dataanalys och AI, är också högaktuella idag och har givit mig en bra grund att stå på varefter vi utforskar teknikerna.
Vad är ditt bästa minne från din MKIT-tid?
Även här får man bjuda på en klyscha, men det var gemenskapen med klasskamraterna. Alla var inte bästa vänner med varandra, och visst uppstod drama lite nu och då. Men det fanns en fin, kollegial stämning sinsemellan. Jag ser med glädje tillbaka på många roliga tillställningar ihop.
Jag har tyvärr inte kontakt med vidare många av de forna klasskompisarna idag, men tänker på dem då och då. Hoppas alla har det bra!
Tips/kommentarer till framtida och nuvarande studenter?
Om du är en naturligt ambitiös person vill jag uppmuntra dig att öva på att tillåta dig själv att känna dig nöjd. Ambitionen kommer naturligt för dig – den behöver du inte uppbåda – utan nu behöver du istället öva på att inte jaga. Våga fråga dig själv: ”Hur vore det om nuläget var okej? Hur vore det om jag faktiskt var nöjd med det jag har? Om jag tillåter mig vara stolt över mitt sätt att hantera situationen?”. Man talar sällan om ambitionens baksida. Att man tenderar att se förbättringsmöjligheter var man än tittar, ta på sig för mycket ansvar och vara allt för kritisk mot sig själv. Får man inte grepp om detta riskerar man finna sig konstant missnöjd och snart kanske också utbränd.
Att vara nöjd betyder inte att du avbryter resan. Det betyder att du ger dig själv chansen att fortsätta med större klarhet, mindre press och på ett mer hållbart sätt. Livet blir både lättare och roligare när du stannar upp och tillåter dig känna stolthet, glädje och tacksamhet över det du redan åstadkommit och fått ta del av. Väl värt att öva på!
Och till er alla: Njut av studietiden! Den är stundtals svår och utmanande, men det är också poängen. Det är nu ni bygger fundamentet. Det är nu ni trimmar hjärnkontoret. Det är nu ni bygger musklerna som sen kommer särskilja er från resten av arbetsmarknaden.
Men det är ingen ursäkt för att inte ha kul under tiden ni gör det!